Firar med dig, för dig.

Det är viktigt att fira, även med SJ-medel. Men det konstiga var. Att jag kanske just då åkte över dig. Där delar av dig en gång låg, krossade av tåget. Jag hade fått ett bra besked men du kan aldrig fira mer. Därför måste jag påminna mig om att göra det lite extra. Speciellt när det finns en god anledning. Och på tal om om god. Chokladen var god. Mild med havssalt. Karin, jag önskar att du hade vågat smaka. På den och på livet. För ibland är det trots allt gott.

Publicerat i Anorexi, jobb, Okategoriserade, Psykiatri, Psykisk ohälsa, Vänskap | 2 kommentarer

Inlagd på sjukhus…

… Kan man bli även för psykisk ohälsa. Alla vet inte om det. Eller tror att det en psykavdelning ser ut som i filmen Gökboet. Därför intervjuade jag Amanda, som har bipolär sjukdom och som har varit inlagd ett 15-tal gånger. Hon berättar på ett nyanserat sätt om sina upplevelser

Det här är även mitt arbetsprov till ett jobb jag har sökt som researcher och digital redaktör på programmet Psyket i P3. Det skulle betyda SÅ mycket för mig om jag fick det, så håll gärna en tumme eller två!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

För mycket av allt

Jag har svårt att hitta balansen i mitt liv. Ofta tenderar jag att köra slut på mig själv. Jag känner inte efter förrän det är försent. Vilket ibland har fått ödesdigra konsekvenser när jag smällt rätt in i den berömda väggen. För tillfället är min stresskänslighet låg. När jag gör mer än min kropp egentligen orkar börjar omvärlden snurra och jag ser pricka framför ögonen. Sedan däckar jag och kan inte ta mig ur sängen. Numera återhämtar jag mig dock ganska fort. Ett par dagar med någorlunda vila och hjärnan har repat sig lite. Problemet är att då ska jag ta igen allt jag har förlorat när jag varit väck. Och så börjar det om… Ja, det blir lätt för mycket av allt.

För mycket av allt är även namnet på programledaren och skådespelaren Sanna Brådings självbiografi. Jag har läst, eller egentligen lyssnat, på den. Jag har följt henne ända sen hon debuterade i Tre kronor på 90-talet. Redan då reagerade jag på hur smal hon var. Men vissa personen är ju naturligt långa och tunna, även om det är ovanligt, så jag tänkte inte jättemycket på det. Däremot måste jag säga att jag inte blev så förvånad när Sanna åkte fast för narkotikabrott. Det har funnits något stirrigt och oroligt över hennes blick och kroppsspråk. Och mycket riktigt. I boken berättar hon om hur hon kämpat mot anorexi, bulimi och olika missbruk under många år. Trots det sökte hon aldrig hjälp för det. Varför får man inte riktigt svar på, mer än att hon inte ville och stundtals förnekade sin sjukdom.

Tyvärr tycker jag att boken är lite väl rabblande i sin berättande. Den lider av redovisningsplikt och går följer det klassiska ”från en svår början till en miserabel peak (med fängelsedom) och ett lyckligt slut”. Sanna Bråding säger också så klart att hon ”lyckats vända sina smärtsamma erfarenheter till något konstruktivt”. Jag hade önskat mig mer komplexitet. Däremot är det en stundtals fascinerande berättelse om hur en framgångsrik kändiskarriär och psykisk ohälsa kan det svarta kan existera samtidigt. Psykisk sjukdom är ofta osynlig och varken pengar eller karriär rår på den.

Betyg: 2/5

 

 

Publicerat i Okategoriserade, Psykisk ohälsa, recensioner | 7 kommentarer

Projektet

Jag försöker hitta meningsfullhet i det som känns meningslöst. Bland struktur och rutiner. Samtidigt som jag bygger grunden. Sedan en tid tillbaka har tanken om ett projekt grott sig allt starkare. Jag vill inte berätta exakt vad det är, men det handlar om att berätta min och andras historia. Så idag unnade jag mig lite ”jobblyx” och satte mig på Göteborgs mesta hipstercafé, Da Matteo. Med godaste kaffet i en röd skinnsoffa, på en nästan tom övervåning, fann jag ro. Men det går långsamt. Jag tvivlar på att det kommer bli något. Ifrågasätter min idé. Vet inte ens om jag har någon konkret idé. Vad är grejen? Men jag stretar långsamt på. Tänker att det hjälper mig att öka koncentrationsförmågan och locka fram kreativiteten igen. Jag måste bara acceptera att jag inte är på den nivån jag brukar. Det kanske är ett litet steg i rätt riktning.

img_2319 (Let´s fly)

Publicerat i Anorexi, jobb, Okategoriserade, Projektet, Psykiatri, Psykisk ohälsa | 2 kommentarer

Från andra sidan längtan

Det finns en dokumentär på svtplay som heter ”Cizzi – en berättelse från andra sidan längtan”. Den handlar om en ung kvinna som vårdats inom tvångsvårdats inom psykiatrin i sju år när hon och hennes vän bestämmer sig för att gör en film och Cizzis situation och deras vänskap. Två år senare är hon död. Självmord. En av de 1500 som tar livet av sig varje år. Cizzi var på både sjukhus, behandlingshem och rättspsyk. Scenerna från det sistnämnda skär extra mycket i hjärtat. Rummet med fasta stolar, ångestskriken utifrån korridoren. Och den fruktansvärda tristessen när aktiviteterna hon blivit lovad aldrig blir av.

Idag har jag varit på möte inför uppstarten den specialistenhet för personer med svårt självskadebeteende som ska öppna i Göteborg  någon gång nästa år. Här är det meningen att denna patientgrupp ska få vård, inte bara förvaring. Jag hoppas så att det blir bra. Jag hoppas så att inte fler behöver gå samma möte till ödes som Cizzi. Eller kvinnan jag skrev ett reportage om under min utbildning. Eller… Ja, ni fattar. Tyvärr.

Publicerat i Anorexi, Okategoriserade, Psykiatri, Psykisk ohälsa | 1 kommentar

Vikten av att skratta i stället för vikten av vikten

I helgen träffade jag en fin vän. Vi har en del liknande problematik, som ätstörningar. Men vi har också många andra saker gemensamt, exempelvis kärleken till hästar. Jag tycker det är viktigt att man kan prata om andra saker än bara elände, och det kan vi.

Vi smällde till ätstörningen med en chokladbakelse och kaffe. 1-0 till livet. Sen tittade vi på Bridget Jones baby. Den var rolig men lite förutsägbar, ungefär som förväntat alltså. I de tidigare filmerna var det mycket fokus på hennes vikt, vilket jag tyckte var ganska störande. Det blev som att filmerna ville säga till oss att man inte ska vara nöjd om man är normalviktig, utan fixerad och olycklig. I Bridget Jones Baby är hon lycklig för att hon har gjort karriär och ”uppnått sin idealvikt”. Äntligen är livet ganska bra (förutom att hon inte har någon pojkvän). Alltså; jobb, idealvikt och pojkvän = lycka. Jag ställer mig tveksam till detta. Själv har jag haft både statusfyllt arbete och varit smal, men inte mått bra. Alls. Men jag tror på relationer. Däremot måste det kanske inte vara just till en partner. Undersökningar visar att singlar är minst lika lyckliga om de har ett bra nätverk omkring sig.

Och så tror jag på att skratta. Som vi gjorde på bion. Kanske delvis för att det var så många andra i publiken som gjorde det. Glädje smittar. Jag måste få mer av det.

Filmbetyg: 4

Publicerat i Film, Psykisk ohälsa, Vänskap | 2 kommentarer

Very long time no see

Jag vet inte. Men någonting dog i mig när Kim och Lina dog. Kanske är jag på väg tillbaka nu. Jag hoppas det. Efter drygt två år är jag förhoppningsvis snart tillbaka där jag slutade. Då jag inte var på topp men åtminstone klättrade uppåt. Sedan dess har jag mest legat och kravlat i en gyttjepöl, oförmögen att resa mig upp. Det har bara handlat om att inte drunkna. Nu tror jag att jag har börjat hitta en riktning upp yr dyn och försöker följa den, men kroppen är trött. Mjölksyran fräter. Ändå. Kanske är jag på väg tillbaka nu. Jag hoppas det.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar