Recension: Glaskupan

Har läst om en gammal favorit, Glaskupan av Sylvia Plath. Blev ungefär lika berörd som sist. Plath är mästare på att beskriva depressionens demoner enligt devisen show don´t tell. Man märker hur sjukdomen träder in i huvudpersonen Esthers liv, och borrar sig allt djupare. Hon gör ett allvarligt självmordsförsök, får elchocker och hamnar på mentalsjukhus. Men det är inget av det som berör mig mest. Nej, det är i stället hennes tankar och hur hon uppfattar världen. Så här beskriver hon känslan efter en behandling:

Glaskupan hängde fritt och svävade någon meter ovanför mitt huvud. Jag var öppen för den cirkulerande luften

Det sorgligaste är dock vetskapen om att Sylvia Plath tog livet av sig 31 år gammal. Bara några månader efter att Glaskupan getts ut.

Författare: Sylvia Plath
Betyg: 5

Advertisements

Om S:et

Journalist som just nu jobbar mest med mig själv. Samhällsintresserad och samhällskritisk. Skriver en del om ätstörningar och annan psykisk ohälsa. Och saker som ger mig energi, intressanta föreläsningar, skapande och böcker.
Det här inlägget postades i Böcker, Psykiatri och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s