Recension: Americanah

I förra veckan hängde jag ett antal dagar i Stockholm. Det var mycket fint med sol, klippor, vänner och bröllop. På vägen dit köpte jag en pocketbok som jag spanat in ett tag, eller kanske inte kunnat undgå. Americanah. Och jag blev inte besviken.

Hår. Romanen handlar mycket om hår. Den börjar på en frisörsalong i USA dit Ifemelu kommer för att göra flätor inför hemresan till Nigeria. Hon har bott 15 år i landet ”over there” och gjort karriär, både på universitetet och som bloggare. Men någonting skaver. För samtidigt som Ifemelu kom till Amerika smärtsamt medveten om sin hudfärg, sin ras. Alltifrån hur svårt det är för henne att få sitt första arbete, till att människor sätt att vilja vara snälla mot den ”stackars lilla svarta flickan” kväver henne. Därför startar hon en blogg om hur det är att vara svart icke-amerikan och längst ner på näringskedjan. Bloggen, vars inlägg (vissa av dem) är insprängda i boken, blir så stor att hon kan försörja sig på den.

Men själva historien börjar tidigare, i barndomens Nigeria. Där Ifemelu i tonåren blir tillsammans med Obinze som romanen också handlar om. När hon flyttar till USA för att studera är det meningen att han ska följa efter, för det är främst hans drömmars land. Men så sker attacken mot World Trade Center och Obinze nekas visum. I stället åker han till England. Och det går bra för även honom till slut.

Trots det stora avståndet, och många år utan träffas de igen i Nigeria. Även om detta står på baksidan, och förmodligen ska hålla spänningen vid liv, sker det inte förrän alldeles i slutet av romanen. Men jag bryr mig inte, det är inte därför jag läser. Det är för att jag inte kan sluta. Beskrivningarna, av framför allt olika miljöer är en fröjd och jag få ta del av en värld som jag inte känner till. Som det här med håret. Som ska flätas, eller i Amerika, tyglas och plattas med diverse giftiga medel. Varför har det inte slagit mig att alla hårtips i modemagasin riktar sig till oss med typiskt nordiskt hår? Samtidigt i Nigeria ”ska” håret flätas och förlängas. Och när jag var i Ghana blev jag förbluffad över hur många som använde peruk. Men just det, vi är ju alla kvinnor.

Författare: Chimamanda Ngozi Adiche
Betyg: 4

Annonser

Om S:et

Journalist som just nu jobbar mest med mig själv. Samhällsintresserad och samhällskritisk. Skriver en del om ätstörningar och annan psykisk ohälsa. Och saker som ger mig energi, intressanta föreläsningar, skapande och böcker.
Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s