Psykisk sjukdom är dödlig, igen.

Jag kan inte ta in det trots att jag varit beredd.

Lina är död. Lina, vars kamp jag följt i årtal på hennes blogg. Som var barndomsbästis med min vän Kim som tog livet av sig i våras. Som kramade mig och stöttade på hennes begravning.

Det var en gång två flickor. Två bästisar som växte upp på landet och älskade hästar. Precis som jag. Bara några mil från mig och i samma ålder. Men det var inte det som skulle sammanföra oss.

Jag mötte Kim på en slutenpsykiatrisk avdelning, strax efter att vi båda fyllt tjugo. Här skrev jag om det. Kim försökte hänga sig flera gånger, och det var väldigt nära att hennes liv skulle ta slut där. Men det gjorde det inte. Det gjorde det däremot för hennes vän Lina. Tio år senare på samma sjukhus. Jag blir så arg, så arg på psykiatrin. Att det händer om och om igen. Tidningen Faktum som alldeles nyss har granskat psykiatrin hittade över 160 fall som visade på stora brister gällande säkerhet, visitation och tillsyn. Fast exakt hur omständigheterna såg ut kring Lina vet jag inte riktigt. Och jag orkar inte tänka på det just nu.

Linas blogg hade en stor läsarskara, många följde hennes kamp efter att hon för några år sedan hoppade från femte våningen. Hon överlevde den gången men hamnade i rullstol. Tyvärr raderade Lina sin blogg för ett tag sedan, så nu finns bara inlägg från de senaste månaderna. Men, jag har lyckats återskapa en del av den. Så jag tar mig nu friheten att publicera det första inlägget Lina skrev om Kims självmord, från 20 april i år. Jag tror inte hon skulle misstycka. Det är viktigt att förstå att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, och hur fruktansvärd den kan vara att tampas med.

Sorgen

”Min gamla bästis, min barndomsvän och tvillingsjäl har sedan tonåren brottats med allvarlig psykisk ohälsa. Hon har kämpat mot sina demoner länge länge och för lite mer än en vecka sedan orkade hon inte längre. Det är ofattbart. Grymt. Sorgligt. Åt helvete. Avskyvärt. Jag minns hur vi låg nere vid Häggån, vi var väl 12 nånting och drömde om allt fantastiskt vi skulle vara med om i våra liv, att vi skulle vara bästisar tills vi blev gamla och skruttiga. Vi väntade otåligt på att livet skulle börja. Men det blev inte så som vi tänkte. Mycket fantastiskt har hänt men också så himla mycket jobbigt. Livet var inte rättvist. Det blev ett krig. Hon hann aldrig bli gammal och skruttig. Hon har funnits vid min sida både i svåra och i bra stunder. Jag minns att hon var hos mig efter att jag hade hoppat, när jag låg på sjukhus och vi kramades och hon sa att jag måste lova att aldrig någonsin göra nåt sånt igen. Jag sa att jag lovade om hon också lovade att aldrig göra så och det gjorde hon. Men så kommer livet i vägen…eller sjukdomen rättare sagt. Jag tänker inte att det var hon som valde att avsluta det. Jag tänker att det var hennes sjukdom som tog henne och så är det ju. 

Ja alltså, jag har inte riktigt fattat att det här verkligen har hänt. Jag drömmer om henne varje natt och får som ett slag i magen varje morgon när jag inser att allt inte bara var en hemsk dröm. 

På onsdag ska jag på begravningen. I samma kyrka där vi sprang omkring när vi var små och läste på gravstenarna hur gamla de hade varit när de dog. Du blev bara 30. Det fanns ju så mycket kvar. Men krigen du krigade gjorde 1 år till 100 år och ingen skulle ha orkat. Jag kommer aldrig glömma dig.”

Och jag kommer aldrig glömma dig Lina. Eller Kim. Vila i frid.

Advertisements

Om S:et

Journalist som just nu jobbar mest med mig själv. Samhällsintresserad och samhällskritisk. Skriver en del om ätstörningar och annan psykisk ohälsa. Och saker som ger mig energi, intressanta föreläsningar, skapande och böcker.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Psykisk sjukdom är dödlig, igen.

  1. Fia skriver:

    Vad berörd jag blir när jag läser detta. Jag minns när vi fick beskedet att Kim hade gått bort, tankarna gick till hennes son och familj. Jag minns också hur vi funderade på hur vi skulle berätta det för Lina. Bara ett par månader senare förlorar jag min underbara syster, det är makabert… Sorgen är som ett stort svart hål. (Jag vet att Lina inte skulle haft något emot att du publicerar hennes inlägg.)
    /Fia, Linas syster

  2. TicTacToe skriver:

    Har inte varit inne på din blogg på länge men så såg jag din kommentar på Linas blogg och kände igen ditt bloggnamn.

    Jag tänker på dig ❤ styrkekram

  3. Christel skriver:

    Vad fint skrivet, om ett svårt ämne.

  4. S:et skriver:

    Tack snälla för era fina kommentarer! Jag behövde dem.

  5. TicTacToe skriver:

    Skickar en kram tillbaka och hoppas på att du tar hand om dig ❤

  6. Karin skriver:

    Fy fan vad hemskt. Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s