Psykisk sjukdom är dödlig, igen.

Jag kan inte ta in det trots att jag varit beredd.

Lina är död. Lina, vars kamp jag följt i årtal på hennes blogg. Som var barndomsbästis med min vän Kim som tog livet av sig i våras. Som kramade mig och stöttade på hennes begravning.

Det var en gång två flickor. Två bästisar som växte upp på landet och älskade hästar. Precis som jag. Bara några mil från mig och i samma ålder. Men det var inte det som skulle sammanföra oss.

Jag mötte Kim på en slutenpsykiatrisk avdelning, strax efter att vi båda fyllt tjugo. Här skrev jag om det. Kim försökte hänga sig flera gånger, och det var väldigt nära att hennes liv skulle ta slut där. Men det gjorde det inte. Det gjorde det däremot för hennes vän Lina. Tio år senare på samma sjukhus. Jag blir så arg, så arg på psykiatrin. Att det händer om och om igen. Tidningen Faktum som alldeles nyss har granskat psykiatrin hittade över 160 fall som visade på stora brister gällande säkerhet, visitation och tillsyn. Fast exakt hur omständigheterna såg ut kring Lina vet jag inte riktigt. Och jag orkar inte tänka på det just nu.

Linas blogg hade en stor läsarskara, många följde hennes kamp efter att hon för några år sedan hoppade från femte våningen. Hon överlevde den gången men hamnade i rullstol. Tyvärr raderade Lina sin blogg för ett tag sedan, så nu finns bara inlägg från de senaste månaderna. Men, jag har lyckats återskapa en del av den. Så jag tar mig nu friheten att publicera det första inlägget Lina skrev om Kims självmord, från 20 april i år. Jag tror inte hon skulle misstycka. Det är viktigt att förstå att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, och hur fruktansvärd den kan vara att tampas med.

Sorgen

”Min gamla bästis, min barndomsvän och tvillingsjäl har sedan tonåren brottats med allvarlig psykisk ohälsa. Hon har kämpat mot sina demoner länge länge och för lite mer än en vecka sedan orkade hon inte längre. Det är ofattbart. Grymt. Sorgligt. Åt helvete. Avskyvärt. Jag minns hur vi låg nere vid Häggån, vi var väl 12 nånting och drömde om allt fantastiskt vi skulle vara med om i våra liv, att vi skulle vara bästisar tills vi blev gamla och skruttiga. Vi väntade otåligt på att livet skulle börja. Men det blev inte så som vi tänkte. Mycket fantastiskt har hänt men också så himla mycket jobbigt. Livet var inte rättvist. Det blev ett krig. Hon hann aldrig bli gammal och skruttig. Hon har funnits vid min sida både i svåra och i bra stunder. Jag minns att hon var hos mig efter att jag hade hoppat, när jag låg på sjukhus och vi kramades och hon sa att jag måste lova att aldrig någonsin göra nåt sånt igen. Jag sa att jag lovade om hon också lovade att aldrig göra så och det gjorde hon. Men så kommer livet i vägen…eller sjukdomen rättare sagt. Jag tänker inte att det var hon som valde att avsluta det. Jag tänker att det var hennes sjukdom som tog henne och så är det ju. 

Ja alltså, jag har inte riktigt fattat att det här verkligen har hänt. Jag drömmer om henne varje natt och får som ett slag i magen varje morgon när jag inser att allt inte bara var en hemsk dröm. 

På onsdag ska jag på begravningen. I samma kyrka där vi sprang omkring när vi var små och läste på gravstenarna hur gamla de hade varit när de dog. Du blev bara 30. Det fanns ju så mycket kvar. Men krigen du krigade gjorde 1 år till 100 år och ingen skulle ha orkat. Jag kommer aldrig glömma dig.”

Och jag kommer aldrig glömma dig Lina. Eller Kim. Vila i frid.

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Patti Smith

Det var en onsdagkväll på Liseberg. 20 000 människor stod framför scenen för att se en snart 70-årig kvinna i långt grått hår och pösiga jeans sjunga. Röja, dansa, vråla ut sitt budskap om fred och kärlek. En legend och konstnär som bland annat skrivit självbiografin Just Kids (som jag läst och gillade). Mörkret sänkte sig och Patti bad publiken att lyfta upp händerna och agera för en bättre värld. Sedan fortsatte hon sjunga.

Jag undrar verkligen; hur kan en människa bli och förbli så cool?

20140731-232418-84258114.jpg

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Recension: Americanah

I förra veckan hängde jag ett antal dagar i Stockholm. Det var mycket fint med sol, klippor, vänner och bröllop. På vägen dit köpte jag en pocketbok som jag spanat in ett tag, eller kanske inte kunnat undgå. Americanah. Och jag blev inte besviken.

Hår. Romanen handlar mycket om hår. Den börjar på en frisörsalong i USA dit Ifemelu kommer för att göra flätor inför hemresan till Nigeria. Hon har bott 15 år i landet ”over there” och gjort karriär, både på universitetet och som bloggare. Men någonting skaver. För samtidigt som Ifemelu kom till Amerika smärtsamt medveten om sin hudfärg, sin ras. Alltifrån hur svårt det är för henne att få sitt första arbete, till att människor sätt att vilja vara snälla mot den ”stackars lilla svarta flickan” kväver henne. Därför startar hon en blogg om hur det är att vara svart icke-amerikan och längst ner på näringskedjan. Bloggen, vars inlägg (vissa av dem) är insprängda i boken, blir så stor att hon kan försörja sig på den.

Men själva historien börjar tidigare, i barndomens Nigeria. Där Ifemelu i tonåren blir tillsammans med Obinze som romanen också handlar om. När hon flyttar till USA för att studera är det meningen att han ska följa efter, för det är främst hans drömmars land. Men så sker attacken mot World Trade Center och Obinze nekas visum. I stället åker han till England. Och det går bra för även honom till slut.

Trots det stora avståndet, och många år utan träffas de igen i Nigeria. Även om detta står på baksidan, och förmodligen ska hålla spänningen vid liv, sker det inte förrän alldeles i slutet av romanen. Men jag bryr mig inte, det är inte därför jag läser. Det är för att jag inte kan sluta. Beskrivningarna, av framför allt olika miljöer är en fröjd och jag få ta del av en värld som jag inte känner till. Som det här med håret. Som ska flätas, eller i Amerika, tyglas och plattas med diverse giftiga medel. Varför har det inte slagit mig att alla hårtips i modemagasin riktar sig till oss med typiskt nordiskt hår? Samtidigt i Nigeria ”ska” håret flätas och förlängas. Och när jag var i Ghana blev jag förbluffad över hur många som använde peruk. Men just det, vi är ju alla kvinnor.

Författare: Chimamanda Ngozi Adiche
Betyg: 4

Publicerat i Böcker | Märkt | Lämna en kommentar

Recension: Rövardotter

Jag har läst, eller om man ska vara noggrann lyssnat på, Jackie Ferms självbiografi Rövardotter. Under några långa idylliska skogspromenader fick jag ta del av en ung människas svåra, nästan absurda, uppväxt.

Jackie Ferm är dotter till Sveriges kanske främste brottsling Lars-Inge Svartenbrandt (tidigare Lasse Ferm) som är känd för sina många bankrån. Under hela Jackies liv har han för det mesta suttit i fängelse. Trots det minns hon de första åren som relativt ljusa och hon känner sig älskad. Men problemen eskalerar. Mamman missbrukar allt mer och en natt slår pappan nästan ihjäl henne. Efter det placeras Jackie och hennes bröder i olika fosterhem. Senare flyttas hon till ett ungdomshem. Där  använder sig personalen av tortyrliknande bestraffningar och extrem kontroll. Till slut får stället stänga. Jackie flyttas till ett behandlingshem i Kristianstad, Orana, som är betydligt bättre. Men trots mycket stöd hamnar hon i dåligt sällskap och lever destruktivt. Pappan försöker ”uppfostra” henne genom att skicka brev om kärlek och förlåtelse från fängelset som hon till en början känner sig stärkt av. Men efter att brodern dör i en trafikolycka och Lars-Inge Svartenbrant som har permission från fängelset tar med sig ett team från Aftonbladet till begravningen blir hon riktigt förbannad på henne. Jackie funderar på hur hon ska hämnas och bestämmer sig för att vika ut sig i Slitz, eftersom sådana tidningar är vältummade i fängelset och att pappan rimligen borde skämmas då. Men det funkar inte. Och när hon nyss utkommen från behandlingshemmet får erbjudandet att vara med i Paradise hotel som hon efter mycket tvekan tackar ja till. Hon vinner tävlingen och sedan följer en tid med barturnéer och alldeles för mycket alkohol innan hon bestämmer sig för att som vuxen göra det hon inte kunde som barn, ta kontroll över sitt liv.

Boken är ingen litterär njutning och det är mycket jag, jag, jag. Den är även utlämnande om andra personer, till exempel tjejerna på behandlingshemmet som Jackie oftast tycker gnäller för ingenting typ. Men Jackies styrka lämnar verkligen intryck, även om hon periodvis exempelvis dricker mycket är jag imponerad över att hon trots allt fortfarande står på benen och inte är bitter.

Författare: Jackie Ferm och Ola Brising
Betyg: 3

 

Publicerat i Böcker | Märkt | Lämna en kommentar

En helt ny värld

Får man genom att läsa böcker. Som barn slukade jag allt som kom i min väg, men helst skulle det så klart handla om hästar. I vuxen ålder har mitt bokläsande gått lite i perioder. Om jag har varit stressad eller sjuk har det ibland inte gått alls, extremt frustrerande! Men plöjer jag igen. Kanske inte så fort som förut, men jag njuter av det! Jag tänkte att jag i fortsättningen ska bli bättre på att dela med mig av vad jag läser här på bloggen. Både för att själv tvingas stanna upp och reflektera lite, och för att tipsa (eller varna…) er läsare. 

Att ägna tid åt böcker, och särskilt romaner, inser jag mer och mer att jag mår bra av. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vårvindar piska

Jag har varit i huvudstaden och försökt leva det så kallade livet. Gått på en stor vårkonsert med massa kulturmänniskor och lyssnat på stämsång. Promenerat till Ica med en kompis för att köpa mat till kvällens grillning som blev inställd på grund av nyupprättat förbud i bostadsrättsföreningen mot kolgrillar. Ätit frukost på söder. Varit med en vän på en plåtning för ett magasin. Och druckit rödvin flera kvällar i rad. 

Nu är jag hemma igen och vet ingenting. Mitt jobbuppdrag är snart slut och jag måste hitta något nytt. Jag saknar vännerna som är utspridda över (nästan) hela landet och vet inte vart jag vill bo, egentligen. Jag önskar att trygghet inte var så viktigt för mig, med tanke på hur dagens arbets- och bostadsmarknad ser ut. 

Och jag tänker på dom som försvann.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Goliat

Vad var det vi sa
När vi sträckte ut våra armar
vad var det vi sa
När vi två tittade ut ifrån berget
vad var det vi skrek
När drömmar bar oss bortom stan
å en dag ska vi härifrån

vi sa: vi ska ta över
vi ska ta över världen
vi ska bli stora
vi ska bli mäktiga, ha ha
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer

och vi ska slåss
ja, vi ska slåss mot Goliat
så tro på mig för jag vet att
du är modigast

Jag älskar Lalehs musik och lyssnar på hennes låt Goliat om och om igen. Den för mig tillbaka till vår tid tillsammans. När vi fortfarande var unga och åtminstone ibland hade något slags hopp om att vi skulle kunna ta tillbaka makten över våra liv igen. Vi försökte peppa varandra att gå genom stormen trots att det var så svårt, för att förhoppningsvis komma ut på andra sidan. Och visst, vi klarade det ett tag. Det blev bättre. Men sedan sämre. Och så bättre igen. Krigen blev många fler än vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Speciellt för dig. Du försökte verkligen. Det vet jag. Men det tog på dig.

Så kom det där sista slaget, och Goliat var för stor och stark för dig. Han vann. Han tog dig ifrån oss och jorden kommer aldrig bli hel igen.

Publicerat i Psykiatri, Vänskap | Märkt | Lämna en kommentar